UNDERHÅLLING

När man som jag plågas av kronisk smärta blir det till att välja de föreställningar man går på särskilt noga. En fullträff blev det när fyra skönsjungande musikanter och deras gitarrist gett sig ut på turné. Den första december blev det kalas i Kulturkvarteret i Kristianstad. 

Fröken Elvis sätt att hantera sina röster, spela fram rytmen via instrumenten, noggrant mejsla och forma orden, leverera det ena delikata arrangemanget efter det andra var rena rama smärtlindringen för en plågad 50-talstant.

Varje sångnummer var en njutning och som det svängde.

Närvaron på scenen, samspelet, glädjen, allvaret, alltihop 

gav den där sällsamma upplevelsen av att älska livet trots allt.

I dessa tider har vi minsann behov av underhållning i den högre skolan. Klimathoten närmar sig i racerfart. Pågående naturkatastrofer samt sommarens hetta och bränder varslar om värre vattenbrist, elbrist och till och med missväxt. Trots klimatmöte, skolstrejk och en hel del klimatmarscher vägrar de flesta makthavare inse allvaret. De vägrar fatta de nödvändiga besluten. Människosläktet har väl aldrig varit så illa ute som nu, ändå körs det på som om ingenting har hänt. 

Förträngningsförmågan kan minsann vara både 
en välsignelse och en förbannelse.

Men så står de där under upplysta stjärnor de skönsjungande kvinnorna i fröken Elvis, de som kan pendla mellan egna kompositioner, stämsång och suveräna tolkningar av Elvislåtar. De har humor också och får in en och annan kritisk spark mot tron på den eviga tillväxten och konsumtionssamhällets bedrägliga dubbelmoral. Många äro de som kan känna sig avslöjad som: "en jävla psykopat". 

Andra kan nog känna igen sig i den misstänksamhet som står i vägen för Kärleken. 

I betongen skildras utsattheten när livet rämnat, liksom maktlösheten vi kan känna, den som faktiskt kan bli utbytt i glädjen över att hitta ett sätt att kunna hjälpa trots allt och därmed själv bli hjälpt. 
Bättre julevangelium än så är svårfunnet i dessa mörkertider, 
så tack och lov för fröken Elvis.