HYLLNING TILL FREDDIE WADLING och STEN HOLMBERG

Ett svagt upplyst bergrum i tystnaden. Ovan jord och asfalt larmar stadens trafik. Spårvagnar gnisslar, bilar gasar, folk skyndar. I bergrummet där ett myller av rör och avloppssystem är dragna i underjorden sitter Freddie Wadling och sjunger med bergets röst. Han tolkar de stumma väggarnas bortglömda ljud, suckar fram vattnets musik, det som trängt fram genom lager av berggrund men aldrig gett tappt, alltid fortsatt från källa till hav. Han är bergakungen instängd i sin smärta med en total frihet när rösten öppnar slussportarna till livet. Han sjunger som ingen annan. Han röst är ett raster för lidandet som människan tvingas bära, en kanal som öppnar vägen till friheten där vi uppgår i Alltet, i Källan av stjärnstoff varifrån vi alla färdats för att ta oss igenom det liv som blivit oss givet. Han är flöjten av silver, är vrålet från dyn, är kungen på schackbrädet klädd i mantel av purpurstunget kattskinn dit han blivit upplyft ur underjorden där bron spänner sin båge över vattnet i Göta älv. Röda Sten där allt blir möjligt. Jättarna av metallskrot spelar med vinden som dirigent medan Wadling komponerar i stunden. Hans strupe är full av det ingen vill veta men som alla behöver höra. Han sjunger genom den stängda hjärngrinden. Rösten hämtar smärta från gruvschaktens djupaste orter, korg efter korg langar den upp ur djupen och någon sätter ord på alltihop och ingenting. Ord för att förvilla eller klarlägga, ord som fordon ut ur skräckens katakomber som svidande raketer ut i världens ljus.