MÅLARMÄSTAREN FRÅN HANASKOG

Ibland har man tur, som när Rune Ringström klev över tröskeln för att kakla om köket i vår lilla villa i Broby. Det blev så bra att vi bestämde oss för en badkarsvägg nere i källaren också.

För en nyinflyttad är det är lätt att känna sig lite vilsen och för mig som bott i Stockholmstrakten i många år är riktigt bra hantverkare som dessutom dyker upp när de har lovat en raritet.

Rune har jobbat som målare sedan 1967 då han gick som lärling, sen dess har han hållit igång. För några år sedan gick han på ett antal kurser så nu är han fena på att kakla också.

”Hur ser dina dagar ut i vanliga fall, undrar jag.”

”Upp kvart i sex och så kaffe, macka och tidningen.”

”Kristianstadsbladet? ”

 Rune nickar.

”Tjänstebilen står hemma, jag ser alltid till att den är packad kvällen innan. Nu för tiden åker man ju bil på arbetstid, så var det inte på 70-talet. Inte behöver vi stå med linoljefärger och sniffa lacknafta heller som förr i världen. Brukar ha med mig en termos kaffe och lite ätbart så slipper jag bryta för lunch. Det blir smidigare så. 

Sen är det bara att sätta igång och hålla på tills det blir färdigt.”

 ”Underarbetet är väl det tråkigaste. Men det måste göras och det är lika bra att vara noggrann från början, man ska ha ordning på grejerna."

Jag smyger ner för källartrappan och undrar i fall jag får ta några bilder. Rune nickar och fortsätter jobba. Inte lätt för en utomhusfotograf att plötsligt plåta en människa i en trång källare. Men jag gör ett försök.

Yttervägg är också knepigt förstår jag. Vi resonerar om antalet kakelplattor, i fall vi har så det räcker för formen som ska upp på väggen. Rune testlägger efter min ritning. Vi ändrar här och där så att de säkert ska räcka, håller på tills alltihop stämmer.

 ”Jag började ju som lärling när jag var fjorton, gjorde man fel var det bara att riva alltihop och börja om, så det gäller att vara noggrann. Man får aldrig klampa in och ställa till hemma hos folk. De har ju gett sitt förtroende och då gäller det att få det fint. Roligast är ju när allt är färdigt, när tapeterna är på plats och alla är nöjda.”

Rune rör i sin kaffekopp, tar en sockerkaksbit i sin stora hand medan vi får en pratstund innan han fortsätter med dagens pensum. 

Det var storebror Nils-Gunnar som fick Rune att prova på målarbanan och nu kan han se tillbaka på 49 år i yrket.

Jag undrar om det är något särskilt han minns. Rune funderar en stund.

”Jo det skulle väl vara när vi fick jobbet i Kristianstad. P6 där jag gjort lumpen skulle bli Högskola. Det kändes lite underligt att göra om vårt gamla logement till skolsalar.” Rune stryker sig över håret.

”Från krig till kunskap, ” föreslår jag. Rune ler och ansiktet lyser upp.

”Jo min själ, från krig till kunskap, det kanske man kan säga. På den tiden fanns det gott om jobb, vi höll väl på i två, tre år innan allt blev klart.”

”Är det något annat som sticker ut undrar jag, något särskilt du kommer ihåg? ”

Rune funderar men han är en man som lever i nuet, är fullt fokuserad på det jobb han är inne i oavsett om det rör sig om att måla om vardagsrummet hemma i huset i Hanaskog för fjärde gången, eller om han har ett uppdrag för Sture Perssons måleri.

Han verkar trivas Rune, men till jul går han i pension. ”Hur tror du det kommer att kännas när du sitter där på restaurang Snapphanen och smörjer kråset på firmans bekostnad för sista gången, ” undrar jag.

”Det blir nog blandade känslor. ” Rune suckar. ”Jag har i alla fall lovat rycka in då och då. Det blir nog tradigt att gå hemma hela tiden. Han rör om i sin kaffekopp.

”Jag är farfar till två klimpar ju och mina grabbar behöver hjälp med sina hus, så det blir nog att göra. Och så får vi mer tid över till fotbollen. Min fru Ann-Christin hänger med på matcherna när Hanskogs IS spelar. Jag spelade ju själv, men fick en knäskada, så sen blev jag massör och tog hand om skadade spelare i stället. Bortamatcherna tar ju en hel dag, vi har matsäck med oss eller äter en bit längs vägen, så det blir inte dumt att vara ledig till våren.

”Du måste ha en himla bra hälsa som har hållit som hantverkare i 49 år, ” säger jag.

”Jo men det höll på att ta slut alldeles. Tredje februari 1999, jag var på väg hem i skymningen när det small. Det blev skrot av bägge bilarna men vi som körde klarade oss. Det var värre för älgen, vi fick plocka stora slamsor av den stackaren för att få iväg bilarna på bärgning. Fick en pisksnärtskada i nacken och axlarna värker rätt bra dom med ju. Men det får man leva med.”

Rune ser ut genom fönstret, gårdagens solsken och rimfrost har töat bort, himlen hänger tung över Broby. Han ser så fridsam ut, lugn och bestämd på samma gång. 

Jag får för mig att det handlar om att kunna slå rot. Rune är född och uppvuxen i Hanaskog, han har hållit ihop med sin fru sedan början av 80-talet, fått två söner som stannat i trakten. Han har spunnit sitt liv kring familjen, jobbet och fotbollen. Rune känner sin hembygd och jag antar att han är djupt fästad vid den. Det måste vara skönt att så självklart höra hemma någonstans, att känna av sina rötter så strakt vart man går.

Jag tänker på alla människor som tvingats fly från kriget. En gång i tiden var min mor en av dem. Då var det hon som gick hungrig med ett gråtande barn på armen i en karavan av människor som flydde för sina liv. Nu är det andra människor på flykt ifrån andra krigszoner som är lika rädda och hunsade som hon. Alla söker de en framtid i Sverige.

Rune och jag enas om att vi inte ska ta emot fler flyktingar än vi kan ta hand om. Men det kanske är fler än vi tror? Vi borde fråga var och en av dem som kommer hit vad de faktiskt är bra på och kan bidra med och så ordna kurser i svenska språket, i konfliktlösning och i samhällskunskap. Erbjuda en plats i gemenskapen, upptäcka hur vi kan vara till nytta och glädje allihop, se hur lika vi är trots allt och så spännande olika. Men vi ska aldrig ställa grupp mot grupp. Alla behöver vi känna vårt värde, oavsett om vi är gamla, sjuka, arbetslösa, ungdomar eller barn som förlorat sina föräldrar, sitt land och sina sammanhang. Men det är ju varken Rune eller jag som sitter vid maktens bord. Det är helt andra krafter som styr och ställer med Sverige och världen.

Rune reser sig från köksbordet. Idag ska han få dit fog på det han kaklade i går.

Jag blir först lite förskräckt, har aldrig sett hur fogen skitar ner väggen, tänk om smutsen fastnar och aldrig går att ta bort, far det genom huvudet på mig.

För Rune är det inga problem, han vet hur han ska göra för att få fogen på plats och väggen ren. Jag tar ett djupt andetag och väntar, tar en bild till och står kvar en stund innan jag smyger upp för trappan igen. Rune påminner mig om Affe I Roslagen som hjälpte oss med skogen, han hade jobbat sen han var tretton, varenda rörelse han gjorde var just den rörelse som behövdes. Det var som att se en mästare dansa, som om motorsågen var en naturlig förlängning av Affes seniga kropp. Han orkade jobba nästan hur länge som helst bara han fick sitt kaffe och sin björksav. För ett par år sedan gick han i pension och det blev allt svårare för oss att klara av att få till den ved vi behövde. Båda dessa herrar har lärt mig något om att vara väl förankrad och att inte vara det. De har gett mig en relief och ett nytt perspektiv på vad som händer med människor som blir uppryckta från sina rotsystem, fått mig att fatta hur sårbar man kan bli då. I värsta fall blir det sår som kan ta en livslängd att läka, sår som sprids från generation till genration, som att vara försedd med en osynlig magnet som drar till sig smärta, bara för att man så förtvivlat gärna vill bli hel. För något vi väl har gemensamt allihop är att sagorna och gärna verkligheten också ska få ett lyckligt slut?

Tack vare Rune har jag nu en vägg i källaren att glädjas åt, en bit vägg som är en helhet och som blev precis som jag ville ha den, nu är det bara resten kvar att få ordning på.