VEM ÄR ETT OFFER?

2016-01-09 Oj så tiden går dagens datum är 2016-06-03, så kan det gå.

Inte dumt att som rutin ta en kopp kaffe med bästa vännen på fredagseftermiddagen och lyssna på klurigheter levererade av Spanarna.

Veckans spanare Calle Norlén, fick med sitt resonemang om "offerrollen" kaffet att landa i vrångstrupen. Han hoppades att 2016 skulle bli det år då vi slänger våra offerkoftor och därmed avslöjar hur tilltrasslad och blindstyrd synen på begreppet offer är. CN fick oemotsagd frossa i fördomar och samtliga spanare inklusive programledaren höll med honom.

Jag antar att alla är mer eller mindre rädda för att själva falla offer för sjukdom, arbetslöshet, krig, svält, mobbing, sexuellt våld eller ett totalitärt samhälle där förövaren sitter i högsätet.

Vi har olika sätt att hantera den rädslan. En del täcker över sin skräck med förakt, andra jobbar med att utveckla sin medkänsla. I bästa fall orkar en del också agera för att hjälpa de som är drabbade.

CN tycker helt sonika att istället för att gnälla borde alla offer göra som fröken Friman d v s göra något åt t ex kvinnoförtryck och fattigdom. Det låter ju fint, men hur är det med konsekvensanalysen? Gör ett litet inlevelse-experiment vett ja!

Släpp ner samtliga spanare på en studieresa i Syrien och utsätt dem för svält, vanmakt, bombanfall, våldtäkt och flykt. Jag undrar hur många dygn de skulle klara, särskilt om de fick reda på att möjligheterna att ta sig tillbaka till sin trygga tillvaro i Sverige inte längre står till buds. Exakt vad skulle spanarna göra som multitraumatiserade offer i det här läget? Starta en befrielsekamp eller skaffa vapen och börja bomba?

Det är en sak att spela offer och manipulera sin omgivning med skuldbeläggning, något som vissa utsatta grupper och en hel del mödrar ägnat sig åt både nu och då.

Men det är en helt annan sak att faktiskt var utsatt för vidriga handlingar, inse att man är just ett offer, gå ner i den smärta det handlar om och göra den resa som går ut på att läka samma smärta samt under resans gång klara av att återerövra sig själv och sin tillit till människorna utan att mista förståndet eller mörda någon.

I åratal har kändisar, livsstilscoacher och s k experter suttit i olika mediesoffor och berättat för oss andra vad vi ska tycka om att vara ett offer. Föraktet har legat som Pekingsmog i tevestudion. Ingen vill ju vara ett stackars offer, det man vill ha är framgångssagan, höra om den som med pålitlig dramaturgi gått från offer till någon slags överlevnadskändis. Fort ska det gå, gärna med hjälp av någon dyr sprutlakeringsterapi på modet och simsalabim, alla otäcka sår ska vara läkta.

Så om alla samfält slänger sina offerkoftor 2016, skulle alla förövare försvinna då?!

Utan offer inga förövare, så himla skönt, då slipper vi ju bry oss om krigsherrar och flyktingar, bedragare och lurade, politiker och fattigpensionärer. Alla offer får skylla sig själva, de har väl dåligt karma eller står i pakt med djävulen, skitsamma, bara vi som räknas slipper bli påminda om att förlorarna finns. Bara vi undgår och inte behöver göra något utan kan fortsätta med våra privilegierade medelklassliv och kvacka på i kulturelitsankdammen, fortsätta skita i miljön, flyga långt bort och leva lite lyxliv titt som tätt. Inget ansvar, ingen medkänsla - jiippiii.

Det längsta avståndet vi har att överbrygga är det mellan hjärtat och hjärnan. Mänsklighetens överlevnad hänger på att minska just det avståndet!