OM ATT FLYTTA

Efter 17 års livsväv i vårt hemman i Roslagen flyttade vi så till Skåneland för några dryga veckor sedan. Då var det ännu höst.

Tiden är en märklig manick, en mänsklig uppfinning för att få struktur på tillvaron och samtidigt något universellt, en formel, en gåta. Upplevelsen av tiden förändras beroende på vilka vi är och vad vi är med om. Att flytta sätter tiden ur spel, rummet också för den delen, tillvaron förminskas och förstoras på en och samma gång och man blir kastad ur sitt sammanhang och försöker samtidigt hitta ett nytt. Som om någon vänder kikaren bak och fram och fram och tillbaka. Perspektiven gör en yrvill.

Efter åtskilliga flyttar anlitar jag för första gången i mitt liv en flyttfirma, just den här höll inte alls måttet. Förskräckliga flyttfirmans två anställda medarbetare infann sig strax efter tio dag ett. Det skulle ta tre dygn att förflytta sig från vårt Läjanland nära världens ände i östra Roslagen till Skåneland. Och då är det våra ägodelar vi talar om. Demontering av hemmet stod det på offerten från Förskräckliga flyttfirman. Killen från Heby städ & flytt som jag pratat med på telefon hade instruerat oss om hur alltihop skulle gå till. Det var vad vi trodde. Av de två medarbetarna var det bara en som fungerade för fullt. Den andra borde ha stannat i sängen och kurerat sin hosta. Trots att vi redan packat en hel del av våra saker i egna kartonger och fast vi hjälpte till mycket mer än vad vi egentligen orkade, så kom stressen smygande. Snabbt gick den från kuling mot stormvarning. Frågorna hopades. Den som blinkade med envist blåljus var helt enkelt: Hur farao ska vi hinna?

Den fullt fungerande hälften av flyttparet var varsam och smidig och hade jobbat 20 år i branschen. Han var fena på att komma ihåg i vilken kartong han packat vad. Men för övrigt var han glömsk. De instruktioner vi lämnade föll bort, men det var inget han berättade för oss. Ingen berättade heller att alla golv borde täckas och att allt som stod framme den dagen som vi skulle ha behövt för att laga mat och bubbla vatten packades ner utan pardon. Flyttparet var nog duktiga på att packa, men de hade inte gått någon kurs i kommunikation. Det skulle visa sig i sin fulla vidd den tredje dagen.

Men dag två kom i alla fall två extra flyttkarlar och hjälpte till med att bära ut möblerna från hemmet och lasta dem i flyttbilen. Bra tänkte vi, då löser det sig. Men icke, flyttgubbarna lyckades få en radda små stenskott på Tv-skärmen som bara är ett år gammal, glas och porslinsskärvor slogs bort från arvegodset och det mesta av det vi lappat med KVAR hade packats ner.

Vi satt i vår lilla blå bil med en liten del av det mest ömtåliga, nödvändiga och värdefulla. Vi for genom landskapet, en skiftande höstgobeläng vävd längs sjöar och nyplöjda åkrar, varvad med trista transportsträckor. Vindrutetorkarna slogs på medan vi grät i kapp med regnet som föll mot asfalten.

Efter en usel natt på ett gammalt vackert härbärge i Broby med anor från 1600-talet, men med en mycket ilsken gäst som kände sig personligen förolämpad när det visade sig att vårt rum inte hade något lås. Ägaren visade oss nämligen möjligheten att dra igen skjutdörren av glas till vardagsrummet som låg utanför vårt. ”Ni kan låsa här istället”, sa han på sin diftongstinna dialekt och gick. Men gästen blev rasande. Han ställde sig vid glasväggen, han bankade och skrek, gjorde fula miner och obscena gester. Han var så kränkt att han höll på att spricka. Och där var vi, utpumpade och förbi. Vi ville vara i fred och bara sova och absolut inte bli påminda om vad vissa typer av manskön kan ta sig före när de inte får som de vill.

Det blev inte mycket till sömn den natten. Istället för att stanna kvar och äta frukosten som ingick i priset packade vi våra ryggsäckar och smög ut i ottan. Vi tog bilen till det tomma huset där i princip allt var nedmonterat utom hatthylla och toastol. Till och med gardinstängerna var borta och de skulle ha behövts inte minst för att skydda från vinden, den som tog i och blåste snålt från sydväst.

Men utsikten är inte dum, särskilt när solen går ner på andra sidan eken och björken och rönnen. 

I lilla Broby där människorna tänder sina lampor i skymningen och kyrkklockorna ringer till helgsmål verkar det mesta så fridfullt ända tills någon bilmissbrukare börjar föra oväsen. Han hårdkör sitt stackars fordon och tar ut all sin frustration på gaspedalen och vägbanan. Han skiter i att han stör och förstör miljön. I den gamla bilen utan ljuddämpare är det han som bestämmer. Och en liten armé av förorättade män följer hans exempel. De knyter näven om växelspaken och piskar upp sig till raseri, klämmer ur varenda hästkraft ur vrålåket och tok-kör genom samhället som har svikit dem i åratal. Många tror nog att Åkesson och SD ska rädda dem och lyfta dem ur förnedringen. Men de bedrar sig högst sannolikt och får ett nytt elände. 

Precis som när Karl XII, Napoleon, Hitler och Stalin, Mao, George Bush och nya moderaterna lurade miljoner medborgare genom att starta krig och förtrycka dem istället för att skapa ett samhälle byggt på de mänskliga rättigheterna som FN formulerat. Inget enda land på den här jorden är ens i närheten av att omsätta dessa rättigheter i praktiken. Men det gäller att hålla vägen dit öppen. Nu avgörs valet i USA. Måtte vi slippa nya krig och murar människor emellan utan istället bygga broar och finna sätt att förvalta och värna den makalösa planet som vi alla är så beroende av.