RÖSTEN

Hans röst var en magnet för drömmare. Första gången jag hörde den där rösten var jag tonåring, en som lyckats planka in på en musikklubb där man egentligen skulle vara mycket äldre. Vi var tre tjejer som suttit i ett föräldrafritt kök och druckit grogg. Tålde inte sprit nå´t vidare och blev lite full, tack och lov gick det fort över.

Lokalen var mörk, några gula lampor lyste som lanternor längs en trappa av spillvirke från ett bygge utanför staden. Jag betalade inträdet och följde rösten, orden den sjöng och tonerna som öppnade porten till den längtan som varje människa kanske släpar runt på ett helt liv. Den tar sig bara olika uttryck.

”Like a bird on a wire, like a drunken in a midnight choir, I have tried in my way to be free.”

Någon hade lagt en gitarr i knäet på mig året innan. Instrumentet blev min sköld, min vägvisare in i mig själv och ibland en kompass med riktningen inställd på att nå fram till människorna. Några av Cohens låtar var de första jag lärde mig utantill. De var smärtlindring, språkträning, sorgesånger in i glädjen. Det tog några år innan jag tog mig till den första livekonserten med Leonard Cohen. Med tiden blev det flera. Jag är denne bard och trubadur, denna ordkonstnär och tonmagiker oändligt tacksam för att han vaggat mig genom smärtornas dal.

Ungefär samtidigt som Leonard Cohen lämnar jordelivet tar någon som Donald Trump sig in i huvudet på massor av överkörda amerikaner. Med hjälp av en våldsretorik där föraktet är motor hoppar han på etablissemanget, de som de facto har svikit sina medborgare i decennier, i århundraden, slår sig in i maktkampsringen och koras till vinnare.

Så hur ska det gå nu för planeten och alla hennes invånare? Ingen som vet.

Månen går mot superfull. Himlen mörknar och stjärnorna tänds. Samma stjärnor som väglett människor på flykt genom årtusenden. Samma stjärnor som bevittnat krig och svek, våld och förruttnelse har också sett på medan kärleken funnit sin stig genom rädsla och mörker.