SORG I ALLHELGONA

Jag sörjer äppelträden i trädgården, 

de som blommade likt vita moln i maj och bar frukt i september.

Jag sörjer dubbelbjörken på ängen som behöll sina bronsgula löv fast snön redan föll.

Jag sörjer den gröna mossan i stillhetens skog där ugglevingar flög och havsörn svävade, där kände jag nästan varje träd och mötte rådjur och lo, älgko och tjur.

Jag sörjer blåbärsris och lingontuvor, linnéarankor och drivorna med trattkantarell bakom skattkammarskafferiets öppna dörr.

Jag sörjer den vilda blomstersymfonin från vårens blåsippor till blåklockor 

sent i november.

Jag sörjer tilliten, gemenskapen, medkänslan och

klokskapen som vandrade hand i hand med människan.

Jag sörjer jorden vi ärvde och platserna vi svek genom att splittra och fördärva istället för att vårda och förvalta.

Jag sörjer havet, sältan, vågorna, de som renade och bar en sargad barnkropp genom somrarnas långa dagar.

Jag sörjer orden, de som inte kunde befria.

Jag sörjer alla sånger som aldrig blev sjungna kring måltidens bord.

Jag sörjer elden som slocknade

och luften som blev för tung att andas.

Jag sörjer källans vatten,

den som förorenats av livslögnernas gift.

Men mest av allt sörjer jag

att det omöjliga inte blev möjligt och

att det mesta är alldeles för sent.