FÖRTRYCKETS PSYKOLOGI

Tankar efter att ha lyssnat på Josette Bushell-Mingos Sommar i P1 2019. Erinrade mig det brev jag skrev till JBM efter att ha sett hennes föreställning NINA. Här kommer ett utdrag.

Till Josette, kärleksfullt och solkigt.

Aldrig ska jag glömma mötet med Dig och Nina.

Det här var så mycket mer än en föreställning, Josette, det var liv.

För varje människa som orkar bära sin begåvning och transformera den till livskonst blir mänskligheten rikare. Du är en sådan människa. Det är ett privilegium att se dig, att höra skärpan i dina ord, njuta din röst, din rörelse, ja allt som bär fram föreställningen.

För många år sedan erbjöd DN mig att recensera teater. Jag tackade nej, ville inte bli en fästing på konstens kropp och tyckte inte att jag hade tillräckligt med kunskap.

Så egentligen saknas ord, för du befann dig i innandömet, i den gåtfulla fler-dimensionalitet ur vilken all stor konst föds. Dina musikanter var som kroppens musiska ärkeänglar, de snuddade himlen med dig och du kysste jordens hud tillsammans med dem och Nina. Allt detta rörde vid mig. Jag lever med ständig smärta, men när något är tillräckligt starkt släpper den ett tag och lämnar mig i fred.

1789+0/1918+0/1945+0/1968+0 - årtalen kan staplas efter varandra i oändlighet.

Var tog friheten vägen, vad blev det av transformationen som skulle göra oss till människor, till barn av samma nakenhet, till varelser som värnar om skapelsens alla arter och om hela Moder Jord? Varför lär vi oss inte att läka våra egna och varandras sår? Och varför pågår förtrycket? Och varför finns det förtryckare i alla grupper med all slags hudfärg? Ingen går fri från förtryckarens demoner. När som helst kan någon av oss som pressas långt över våra spärrar bli förbytt till en som hatar, slår, kränker, dödar och torterar.

Är det inte så?

En av männen i mitt liv var hälften judisk och hälften afroamerikan och han var musiker.

Han sa:

”Du är den svartaste vita jag någonsin träffat, men om du sviker mig som dom gjorde, då måste jag döda dig också.”

”Och vad vinner du på det, ” minns jag att jag tänkte.

Jag sa:

”Jag kan gråta med dig, känna smärtan tillsammans med dig, trösta dig, älska dig så gott jag förmår. Jag kan skämmas tillsammans med dig över alla vidrigheter som människor vållar varandra. Men inbilla dig inte att din smärta är större än min, viktigare än min. Det går inte att jämföra smärta, bara dela den.”

När jag mötte Nina Simone spelade hon på Skeppsholmen och var som hon brukade; rätt så kontrollerat rasande, en predikant, en musikant och alltigenom magnifik.

Men det var senare när hon spelade i en trång pianobar som det hände. Jag fick ingen sittplats och stod inklämd någon meter från flygeln. Hon gav allt och hon krävde total uppmärksamhet. Hon granskade oss alla. Till sist var det hon och jag. Hon öppnade sig, blottade något av sin sårbarhet, hon såg mig och jag fann nåd inför hennes blick.

Din NINA har gett mig ännu fler perspektiv, en relief att bryta min egen historia mot. Jag är djupt tacksam över ditt arbete och dina musikers skicklighet. Enkel och genial scenografi och ljussätting gjorde föreställningen ännu starkare. Den fungerade som ett maskingevär mot tinningen, en projektionsgardin för minnet och en medspelare.

För att vi ska kunna ta oss ut ur förtryckets upprepnings-mönster och läka behöver vi utbilda oss känslomässigt. Det är vad jag tror. Det tar tid. Det gör ont. Men i bästa fall kan det få oss att utveckla äkta medkänsla. Och mest av allt behöver vi en människa som vittne, en människa som kan se oss med Kärlekens blick hur vidrig vår historia än är och har varit. Sådana medmänniskor är inte lätta att hitta. Men de finns. Jag hoppas att de finns.

Hur ska vi kunna samlas allihop och skapa en livets katedral för Nina och alla förtryckta innan det är för sent? En plats, ett torg, ett hus, en scen, en skog, en kanal i etern, på nätet eller många sammanlänkade rum i verkligheten dit alla är välkomna som vill växa till medkännande människor, ge varandra stöd i lidandet, vara människor som vill kunna älska trots allt?