CONCERTO COPENHAGEN i KRISTIANSTAD

21 tomma stolar står uppställda på scenen med en cembalo i mitten. En cello och en kontrabas ligger färdiga för spel i bakgrunden. Megan Adie och Judith-Maria Blomsterberg är föredömliga takthållare när Bachs musik svänger i gång. Ensemblen börjar med Ouvertyren till Orkestersvit nr 4 i 

D-dur. Lars Ulrik Mortensen har en synnerligen uttrycksfull ryggtavla, han spelar, vänder notblad och dirigerar med samma organiska emfas.

Som publik vet man så lite om hur musikerna har det, vad det är som gör att en föreställning får fart och fungerar från första takten. Här svänger det förvisso, men samtidigt görs en återkommande osynk sig påmind i såväl stråksidan som i blåset, det är något som inte riktigt flyter fritt i oboerna, eller var kommer osynken ifrån, är det akustiken eller rentav stämningen?

Men för mig som alltid väljer föreställningar med potentiellt stor smärtlindringseffekt funkar det tillräckligt bra för att värken i rygg och knän ska avta, trots att Jakob Bloch Jespersen har svårt att få ut sin sköna stämma i salongen till att börja med. Men det tar sig.

I Bachs Dialogkantater är det Jesus som pratar med själen, vi bjuds på skiftande stämningslägen mellan vemod och salighet förmedlade av bassolisten JB Jespersen och sopranen Eline Soelmark.

I dessa klimatkristider är människan som art i stort behov av dialog och djuplodande samtal både med sig själva och det som kallas Gud. Samtalen mellan makthavare och medborgare är bortrationaliserade, politikernas monologer är urvattnade kakofonier som för länge sedan borde ha gått från ord till handling. Problemet är att handlingsplanen knappt finns. Dialogen mellan föräldrar och barn verkar ha bytts ut till skärmstirrande i var sin padda. Det livsviktiga lyssnandet till själva skapelsens alla naturväsen, träden, gräset havet, floderna och bergen får en renässans i skogsbadarrörelsen. Frågan är om det går att omvända den vilsegångna majoriteten av människohorderna, den som mer och mer förlorat kursen i överkonsumtion och förnekelse som styr världen mot undergång. De skulle verkligen behöva stora doser av Bachs musik som har en inbyggd läkekraft för kvaddade sinnen, musiken hjälper mot allt elände, särskilt när den spelas väl - därför var det sorgligt att det var så få ungdomar i publiken.

Efter paus bjöds vi på en synnerligen njutbar inledning där en anonym traversflöjtist spelar huvudrollen i Kantat BWV 209. Tråkigt nog finns inte hennes namn med i programbladet, synd, särskilt som hon spelade så särdeles fint och var förskönande fri från en massa tillgjorda miner som så ofta ställer sig i vägen för själva konstarten. 

När Kaffekantaten till sist bullrar igång kastas vi in i ett stycke musikdramatik som i mitt tycke kändes onödigt slarvigt genomfört. Varför har solisterna partitur kan man fråga sig, det i sig blir ett hinder för att agera och faktum är att teaterkonsten är betydligt mer komplex än att spela överförförisk eller sur. Men burleskeri går ju ofta hem och visst var det underhållande, det tyckte nog de flesta, särskilt när man bland publiken hittar en äldre man till den unga vackra sopranen. Men när den tredje solisten, tenoren Gerald Geerink träder in i dramat lyfter det faktiskt och blir riktigt njutbart.

Men jag skulle tro att Concerto Copenhagen som anses vara Nordens främsta uttolkare av Tidig Musik inte genomförde sin allra bästa spelning i Kristianstad den 16 november 2019 och som publik vet man som sagt så lite om vad det kan bero på.

Man kan alltid skylla på vädret, för maken till gråtrist dagsljusbefriad regntung dag får man leta efter och då är bästa medicinen J S Bachs mästarmusik i alla fall - oavsett dagsform i ensemblen.