BONADEN

  Härom sistens blev vi inbjudna till våra närmsta grannar. Det var en kväll i juni. 

  En rödstjärtad glada och en vråk jagades av en ensam skata. Flyguppvisningen pågick  högt ovan villorna. I väntan på rabarberpajen och vaniljsåsen skulle vi se närmare på  blommande buskar och planteringar. Rabatterna var broderade med försommarens        färgkaskader längs uppfarten, silverpäron och jasmin stod som smärre uppenbarelser i  aftonljuset. Men vi blev stående och såg upp mot himlen, kunde inte slita oss från   fåglarna som utan ansträngning svävade över våra huvuden. Skatan hade ett bo att försvara, hon flög med dödsförakt mot sina fiender. Ännu en glada dök upp och sällade sig till de andra. Fram och tillbaka for de fram över himlahuden, formade en samspelt trio som rörde sig med exakt precision.

Våra grannar hör till det släkte som brukar jorden. Ända sen 1600-talet har familjegården gått i arv, den som en av sönerna fortsätter att sköta och hämta sitt levebröd ifrån. Tjugosex tankbilar hade kört fram samma dag och tömt sin last längs en långbana för foder som ska föda boskapen om vintern. De har slutat med plastinbakat hö på gården. Tack och lov för det, allt slags plastelände som vi kan fasa ut är av godo. I havet äter fiskar och musslor microplast som så småningom kan hamna i våra magar. En växande kontinent av plastöar, någon lär vara större än Frankrikes yta, flyter omkring på världshaven. Men en ung holländare har kommit på hur man kan plocka upp plasteländet och återanvända det. Hoppas det finns någon klok entreprenör som satsar stort.

Jag minns min far, hur hans rygg kröktes mer och mer för varje sommar som gick när plast och bråte som folk slängt över bord flöt iland på den strand där vårt hus låg. Under ett halvt sekel fyllde vi sopsäck efter sopsäck som kommunbåten hämtade så småningom. Efter varje storm flöt det in ännu mer skräp och fler klumpar från de senaste oljeutsläppen. Smörjan fläckade ner stranden och fastnade i fjäderdräkten på ejder och mås. Som vuxen slog jag larm i lokaltidningen, blev intervjuad och skickade in bilder på styggelsen. Det var långt mer än tjugo år sedan. Nu först börjar man inse allvaret i den globala nedskräpningen och anordnar konferenser för de redan frälsta medan folk och företag fortsätter att dumpa sitt skräp där de far fram.

                                                          ***

Människan är märklig, hon kan åstadkomma makalösa saker. Samtidigt går makthavarnas girighet bärsärk och hotar det livsrum vi alla är beroende av. Hur många arter av naturens livssymfoni människan utrotat är väl ingen som vet. Men de bönder som överlevt nedläggningsraseriet, det som pågått sedan 60-talet, fortsätter idogt att odla jorden, den jord som ska föda oss allihop. Ändå vill vi inte betala de svenska bönderna för deras slit. Många köper hellre plankstek från Argentina och importerad mjölk, bara det är tillräckligt billigt. Men kanske är det på väg att vända. Möjligtvis kan vi inse att all odling är kultur och utan odlandet har vi inte mycket att leva av vi människor, inte mycket att leva för heller.

I vårt grannhus är mannen filmare. Vid sidan av arbetet på gården har han idogt dokumenterat hur metoderna att odla jorden och bruka skogen har förändrats de senaste sextio åren. Det var inte så länge sedan hästarna var våra bästa medhjälpare när virket skulle bärgas ur skogen och jorden plöjas, harvas, sås och skördas.

Skördefesterna förr i tiden lärde oss nog att odla goda relationer sinsemellan och att hylla jorden i tacksamhet över vad den givit oss.  Matjorden gödslades med kodynga, vi visste att det lönade sig dåligt att motarbeta naturen, förstod nog bättre då att underordna oss och samarbeta med skapelsen för att få den gröna tillväxt vi så väl behöver. Det var före kemikaliernas tid. Blev det missväxt så svalt vi. En del blev tvungna att emigrera. Det var inte så länge sedan.

                                                           ***

Grannfrun pilar iväg och kommer tillbaka med en skördesärk som gått i arv på spinnsidan sen tidigt 1800-tal, ända från hennes mormors, mormor. Benkta hette hon och ser sträng ut där hon blickar ner från släktträdets bortersta gren. Skördesärken är förvånansvärt liten i storleken och ändå tung, vävd i ljust linne av tre sorters kvalité. Kjoltyget är grövre än livet och rynkad till en ofantlig vidd. Kragen är spetskantad. Till särken hör ett vinterförkläde i bygdens färger. Sommarförklädet är ljusare, men också det randat på längden. Den obligatoriska sjaletten hör till. Det var inte så fasligt länge sedan kvinnorna här i landet också täckte sitt hår. Skördesärken är trots sin höga ålder alldeles hel och av en kvalité som knappast finns att uppbringa i dagens otåliga slit och släng samhälle där många kräver omedelbar behovstillfredsställelse.

Samtalet på grannens uteplats den där junikvällen vävdes kring våra olika livstycken; odlandets fröjder, fjällvärldens skönhet, olyckor som kan slå sönder tillvaron och en rad sätt att hantera smärtan som kommer i olyckans spår.

Våra grannar har hängt ihop sedan högertrafiken infördes i kungariket Sverige. I en roddbåt satt de sommaren 1967. Han friade, hon sa ja. Det var tur annars hade hon fått simma i land. En vinternatt då hon var flicka for hon med bil genom Göingeskogarna. På bägge sidorna om vägen stod snöklädda granar på parad och högt ovanför huvudet löpte en öppen kanal av stjärnbestrött mörker.

”Här vill jag bo när jag blir stor”, tänkte vår granne och bara en bit därifrån låg gården från 1600-talet där hon skulle hamna.

Vi höll på att lära känna varandra en smula. Alla fick tala till punkt. Det är så vilsamt med dialog. Rabarberpajen var delikat. Så enkel och gemytlig mänsklig samvaro kan vara.

I hallen hos våra grannar hänger en bonad broderad på svart kläde. Den som fört nålen är en kvinna som heter Gunhild. Hon föddes 1916 på slättlandet i fagra Skåne. När jag fick se den här bonaden med sina livsformer av blomster, kraftdjur och vingeväsen drog en omisskännlig rysning som ett behagligt korsdrag längs ryggraden. Det händer bara när mina sinnen upplever något som är riktigt bra. Något välgjort, gripande och vackert. Jag kunde nästan se Gunhild när hon satt med sitt svarta kläde och fyllde det med människofigurer, blommor och fåglar i rött, vitt, gult och grönt. Genom hennes hantverksskicklighet öppnades en fönsterlucka till ett annat sätt att leva. På väggen talade en urskånsk artefakt, visade ett broderat budskap från en annan tid. En tid som präglades av att ta vara på allt och göra det som skulle göras med tålamod och flit. Kanske kunde Gunhild vila från det dagliga slitet på gården och öva sina skickliga händer i att klara ännu mer komplicerade mönster och stygn för att få broderiet att skimra än starkare. Kanske hade hon vävt tyget själv, spunnit och färgat sitt garn, fött upp fåren, tvättat ullen och hängt yllegarnet i de nedersta klykorna på äppelträden, låtit björklövsavkoket i bad efter bad mätta den ljusa ullen och få den gula färgen att djupna. En sak är säker, Gunhild är släkt med Benkta.

Jag står mitt emot Gunhilds dotter. Hon lägger huvudet på sned och ser lite gladnöjd ut när jag berömmer hennes mors vackra bonad. Min granne har en egen vrå i tvättstugan. Där står hennes symaskin. Och i en snidad trekantsstol bredvid det rustika matbordet ligger den dyna hon själv har vävt, broderat och sytt. Hon för det textila arvet vidare. Måtte hennes döttrar och barnbarn känna vilka starka varptrådar som dragits genom kvinnosläktet dit de hör och inse hur dyrbar denna tradition är. Kvinnor som kunde sy familjens kläder, väva lakan och dukar, brodera för att pryda sina väggar med bonader kände förhoppningsvis sitt värde. De kunde inte rusa in på Hennes & Mauritz och shoppa bort lite ångest, slita åt sig kläder som flickor i Bangladesh tvingats tillverka för slavlöner.

Kvinnor förr i tiden var månne utrustade med en stadig portion tålamod och kände måhända både tacksamhet och glädje över sina händers verk. Jag hoppas det.

***