ALLHELGONATRÄD

Jag sörjer mina träd. När jag vandrar genom kalhygget bredvid vår skog finns bara stubbarna kvar. Tallar och granar, björk och rönn, asp och sälg som jag hälsat på varenda dag i flera år är borta. De var inte mina träd, men de var mina vänner. En höst och en vinter fotograferade jag stubbarna som var kvar. De blev som gravstenar på min skogskyrkogård. Varje träd lämnade sitt speciella avtryck. När frosten lämnade spår framstod mönster.

Jag sörjer att människor i landet där jag är född bränner hus där människor i nöd skulle ha bott.

Jag sörjer och jag anklagar alla dem som startar krig och alla som låter dem hållas. Jag anklagar alla dem som tvingar in människor i död och förtryck och ut på flykt. Alla dem som sårar en människa så djupt att det tar en livstid att läka. Alla dem som skadar vår Natur så illa att det hotar vår planet och allas vår överlevnad.

Så vilka går fria?

Det är stilla i trädgården i dag, ingen vindil flyttar om bland löven. Bara fåglarna flyger mellan foderautomat och trädkronor. Deras vingar ristar tecken i det stora grå.

Jag gläds åt alla dem som hjälper en medmänniska i nöd. De som stickar sockor och lagar mat, de som skänker sina saker till behövande. De som öppnar sina hem och lyssnar till den förtvivlade. De som sjunger tröstens visa.

Vem står utanför denna krets av medkänsla? Vad får det för konsekvenser?

Om vi kan hjälpa varandra att läka våra sår kan hela skapelsen bli läkt.