En tragedi har drabbat oss och vi tänder ljus för offren i
Trollhättan.
Samtidigt pekar media ut gärningsmannen som en ”ensam
galning”. Men var han det? Han har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott,
ingen tvekan om den saken.
Men det handlar om ett strukturellt problem som är betydligt
mer komplext. Den politik som har bedrivits i Sverige de senaste 10-15 åren är
en massiv nedrustning av barmhärtighet och moraliskt ansvar. Detta har sparkat
ut fler och fler människor i vanmakt.
Nu strömmar nya människor i nöd in i landet. En del av dem som
redan bor här och själva är utan bostad eller drabbade av sjukdom och
arbetslöshet behöver hitta syndabockar. De kräver en måltavla, någon att
projicera sin vanmakt på. Har man prickat in sina syndabockar går det lätt att
förvandla dem till en ansiktslös massa, göra dem farliga och renons på goda
egenskaper och därmed rättfärdiga sin åsikt.
Fenomenet är gammalt. Hitler gjorde det i förfärande skala.
Lille Adolf var månne ett misshandlat barn som krävde hämnd. Istället för att anklaga
sina föräldrar och ställa dem till svars startade han ett förödande krig. Han fick med sig en kränkt nation och en armé som
dödade, lemlästade och traumatiserade miljontals människor.
I Sverige har vi förskonats från krig i 200 år. Men vi ger
oss på våra sjuka, fattiga och tjocka. Men vilka är det egentligen som mjölkar
systemet? Yrkespolitikern som lever på bidrag, skattesmitaren, riskkapitalisten
som plundrat den svenska skolan och vården eller sjukpensionären?
Jag antar att alla då och då gör sig skyldiga till att
anklaga och döma, särskilt när vi blir rädda och pressade. Tack och lov är det få
som mördar eller anlägger bränder för att få ur sig sin frustration. Men det
händer som bekant att känslomässigt kvaddade personer tar till vapen. De
våldtar, de misshandlar och de dödar.
Offren som blivit invaderade värjer sig instinktivt mot
invasion. Det går per automatik helt utan logiska argument. Om en enskild
individ eller en hel nation ska kunna befria sig från sina trauman krävs långt
och idogt arbete. Det krävs mod för att växa.
Så länge vi tror att tragedier som den i Trollhättan går att
hänvisa till en ”ensam galning” kommer vi aldrig till rätta med problemen. Så
länge vi förnekar det strukturella förtrycket och utser syndabockar får vi
finna oss i att drabbas av upprepade tragedier. Våra destruktiva mönster går
inte bort om vi inte har modet att se dem och bryta dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar