Hur långt in i oss själva vågar vi se,
hur långt in i någon annan,
hur långt bort i universum,
hur djupt ner i havet,
in i jorden,
bortom orden.
Vad vågar vi se och hur ser vi på den som gått sönder?
Varje vår lagas världen, blommar, bär frukt och dör in i vinterns vila.
Vilken generation blir den första som går miste om frukterna och årstidernas rytm?
Stenens öga sköljs rent av havet,
så länge inga kaptener går på grund, spräcker skrovet och förorenar vattnet,
så länge vi lyckas bärga plasten, elsoporna, microskräpet och skapar en kontinent med nya sätt att leva.
Så länge ejdern ruvar sina ägg
så länge fisken lägger sin rom
så länge livet överlever människans vansinne har vi chansen att se vad som gått sönder och laga det värsta.
Smärtsamt och finstämt, Hedvig! Fantastiskt ljus i dina foton. Ger känslan av att vara sedda med bärnstensögon på något sätt.:-)
SvaraRaderaTack Kråkan, vilken vacker kommentar!
RaderaVem är du och hur har du hittat hit?
Har du månne någon egen blogg att besöka?
Undrar Hedvig i Roslagen.
Smärtsamt och finstämt, Hedvig! Fantastiskt ljus i dina foton. Ger känslan av att vara sedda med bärnstensögon på något sätt.:-)
SvaraRadera