DEN FÖRRÄDISKA FÖRÄLDRAOVERALLEN

Det är svårt för oss människor att jonglera med fler perspektiv samtidigt, erövra förmågan att se helheten särskilt om man själv är satt under lupp. 

Jag såg ett intressant och mycket sorgligt reportage om Anna Wahlgren som SvT visar. Under två timmar får vi följa ett liv som speglas genom en äldre bror, ett par vänner, några meningsmotståndare och tre av de nio barn som Anna Wahlgren fött. Hon får själv stort utrymme att föra sin egen talan.

Tänk att en enda tvärsäker kvinna kunde sätta sådana spår i sin samtid att en lång och trogen radda föräldrar genom Barnaboken kopierat uppfostringsmetoder som omedelbart borde ha ifrågasatts. Att barn behöver gränser och mår bra av att känna sig behövda borde vara självklart och är knappast något som Anna Wahlgren hittat på men uppenbarligen var svenska föräldrar så extremt vilsna att de tämligen oreflekterat svalde den barnuppfostringsmetodik som Wahlgren satte på pränt. Och vem vet kanske fick deras barn det bättre. AW var hur som helst rabiat motståndare till förskolan och hon hade sina skäl. Wahlgren själv är nämligen ett bortlämnat barn som ingen ville ha. Hon har i hela sitt liv varit på jakt efter en mammas kärlek. Via media blev hon korad till någon slags supermamma, bländade med sin förföriska utstrålning och sin offensivt vältaliga förmåga att hävda sin ståndpunkt. En del beundrade oreflekterat, andra ifrågasatte tack och lov. Och visst verkade hennes kapacitet extrem. Tänk så mycket energi jakten på uppskattning kan alstra, i kombination med en särskild begåvning kan den jakten bära mycket långt, nästan vart som helst. Vanligtvis offras närstående i kampen för att nå framgångens arena och vem vet vad Anna Wahlgrens barn fått utstå. Vad jag inte fattar är varför ingen redan på 1980-talet genomskådade Anna Wahlgrens outsinliga begär efter bekräftelse. Jag träffade henne och höll mig på behörigt avstånd men det är inte förrän nu jag förstår varför. Hon lyckades föda nio barn och försåg sig sålunda med världens mest lojala livskamrater. Hon hade en närmast outsinlig källa att ösa ur, en liten trupp hänförda soldater som åtminstone till en början gjorde vad som helst för sin mor. Ett av barnen dog. Hennes sorgearbete framstår som lika hänsynslöst som jakten på villkorslös kärlek, tillhörighet och sammanhang. Hon styr sin barnaskara med järnhand, de får lära sig hyfs och disciplin och de måste hjälpa till, inte så dumt om kraven är ställda i paritet med barnets förmåga. Däremot får man en känsla av att de ömhetskaskader som finns fångade på film bara inträffar när mor själv behöver tanka närhet. Barnen måste alltid underordna sig moderns behov, de blir utsatta för ständiga uppbrott och måste finna sig varje gång mor byter sexpartner och fadersfigur. Det låter synnerligen komplicerat. Ändå lyckas Wahlgren få tusentals människor att se henne som ngn slags ultramorsa, en förebild gudbevars. Hur blev detta möjligt?

Kanske är det så att flertalet gärna låter sig duperas bara man får ha sina livslögner i fred?

Vi fick vänta många år innan en av döttrarna samlar ihop en väldig massa mod, går emot flockens lag och skriver sin egen berättelse om uppväxten som barn till Anna Wahlgren.

Boken Felicia försvann fick en kort tid av uppmärksamhet. Det var då mina farhågor med råge blev bekräftade. Dottern vittnar om alkoholmissbruk, övergrepp och svek. Det märkliga är att media automatiskt ställer sig på förälderns sida. Det samma hände Kerstin Thorvalls son när han skrev om sin uppväxt med en minst sagt besvärlig mamma. Det är som om alla som själva har fått barn klätt på sig en föräldraoverall som skyddar dem. De lämnar omedelbart lojaliteten med sitt eget svikna barn på insidan. Ju värre missbruk de själva varit med om som barn desto farligare föräldrar blir de. Den här mekanismen är inskriven i någon slags grundlag som aldrig blev satt på pränt och har sin upprinnelse i fjärde budet: ”Du skall hedra din fader och din moder…” Trots alla barnkonventioner, trots Bris och andra viktiga organisationer för barns rättigheter pågår föräldraförtrycket. 

Få är de som kommer undan. Föräldern själv i det här fallet, den s k supermamman Anna Wahlgren förnekar naturligtvis sina svek. När Felicia försvann kommer ut tar AW på sig rollen som den det är synd om, den som är kränkt och har fått sitt hjärta krossat. Och visst är det synd om både Anna Wahlgren och om Kerstin Thorvall och alla andra som vuxit upp med förövare istället för föräldrar. Men vem är solidarisk med deras barn, de få som vågar gå emot fjärde budet och samhällets oskrivna lagar och avslöja sina kända föräldrar som de förövare de är? Hela långa livet utnyttjar de mer eller mindre hänsynslöst sina barn och resten av sin omgivning för att suga näring. Det kostar på att uppträda i manegen. Är de dessutom manipulativt begåvade människor som utrustats med en skrivande förmåga kan de gestalta sina erfarenheter och bli erkända författare på kuppen. 

Men bra föräldrar blir de inte, kärleksfulla medkännande människor blir de inte heller. De kan förneka sina brott mot sig själva och sina närstående och inbilla sig att de har gjort allt för sina barn. Men de förblir kärlekstörstande varelser som kräver av sin omgivning att de ska få sina behov tillfredsställda, ofta till vilket pris som helst. Wahlgren vägrar fatta att hon sannolikt använt alla sina barn som lydiga bärare av sin egen vidriga uppväxt. Och det är beklämmande, sorgligt och djupt beklagligt. 

OM hon kunde ta sig samman och be sina barn om ursäkt kanske världen blev en gnutta bättre och väldigt mkt mer uthärdlig för alla Wahlgrens barn och barnbarn. Istället har AW skaffat sig en ny familjekonstellation i Indien, försett sig med nya barn som kan bära hennes kärlekstörst och kanhända hennes härsklystnad.

Vem vet, Horace Engdahl kanske söker asyl i Goa-land, där kan ju han och Ann Wahlgren tävla i vem som är mest renons på självkritik.