BIRGITTA DAGEN

Hur mycket medvind eller motstånd får vi via våra namn?

Det kan man undra.

En del namn går i repris hos vänner och bekanta man möter längs livsstigen.

I går träffade jag en femte Birgitta, eller sjätte om jag ska räkna hennes heliga namne som fascinerat mig genom åren.

Min första Birgitta undervisade i svenska och litteraturhistoria på Åsö gymnasium i Stockholm. Hon uppmärksammade mitt sätt att skriva och uppmuntrade mig att fortsätta. Vi blev vänner Birgitta Svanberg och jag.

Det är en historia för sig. Precis som Birgitta Onsell är. Hon som startade Tealogerna och kunde läsa Bibeln så att man äntligen kände igen sig.

Nästa Birgitta är rörelsemästare. Hon kan hitta en komisk åtbörd i en handvridning och så faller vi med skrattet mot bråddjupets mörker, men får tag i en martall och svingar oss upp igen. När Birgitta Egerbladh flyttade in i elitskiktet på Söder, lämnade jag alltihop och gick i exil i Roslagen.

Där fanns Bibbi som visade vägen till klippgrottor, fyrar och orkidéängar. Hon gav oss frön från sin mormors trädgård. Varje sommar kom hon ner till oss efter vägmötet och inspekterade förvandlingen från tomt till trädgårdsparadis.

Och när hon kom hem från sina resor till skolan hon startat i Gambia med hälsningar från våra skolbarn bjöd vi på middag.

***

I går gjorde jag ett besök i de sju trädgårdarna där Birgitta Sjunnesson lagt ner hundra tusentals timmar genom åren för att skapa sitt paradis nära den Helige Å.

Jag gick runt med kameran medan Birgitta berättade om sin växter för min väninna.

Här fanns mycket spännande att se, mer än vad man hinner med en solig hösttimme.

Men det är så läkande hoppfullt att titta in i människors trädgårdar och ovanligt att få ta del av en persons livsverk där trädgården vuxit fram under ett halvt sekel.
Vi var svettiga av beundran. Sen fortsatte vi vandringen längs ån.

Varma gratulationer på Birgittadagen allihop!