SÅRADE MÄNNISKOR

Vad gör vi med alla våra sårade människor? Finns det någon som är oskadd, någon som fått fri lejd genom livet utan en skråma? Vi borde väl veta allihop hur det känns att bli utesluten, förföljd, hånad och oskyldigt anklagad. Ändå fortsätter vi att mobba, mörda, våldta och trakassera varandra. Många tar livet av sig för att slippa undan skammen.

Är det rädslan som styr oss, oron över att själva bli drabbade? Om vi bara allierar oss med förövaren så slipper vi spott och spe, är det den vanföreställningen som styr de flesta? 
Om vi utser en syndabock, ett offer, en strykpojke, en grupp att anklaga och tömma ut vår frustration över så inbillar vi oss att vi själva blir vaccinerade mot angrepp. Bara vi sätter oss över offret, tycker att vi är så mycket bättre, anser oss ha rätten att utplåna vår fruktan genom att utplåna offret så försvinner plågan. Är det så alla tyranner, krigshetsare och familjeförtryckare, alla mobbare och terrorister resonerar? Är det så vi gör för att sedan förneka alltihop och skylla på någon annan?

Jag tror att vi måste våga se att det finns föräldrar som inte förmår älska sina barn, föräldrar som själva blivit så sårade att de aldrig fick tillgång till Kärlekens skyddsdräkt och växtkraft. Istället var de tvungna att bygga ett pansar av okänslighet och använda sina barn som sopkärl för den osmälta skräck, skam, smärta och skuld som tvingats in i deras livsträds årsringar. Istället för att få vård blev barnen vanvårdade, märkta av en livslång bristsjukdom. Antingen skaffar sig dessa sårade barn nya barn eller andra närstående att förtrycka och förminska, missbruka och svika, eller så bryter de mönstren. 

Ingenting i världen är svårare än just det: Att bryta mönster som sårar, förminskar, avskyr, anklagar, skammar och skuldbelägger. Ingenting. Få har modet att transformera sig ut ur skräckens katakomber, skammens labyrinter och navigera in i Kärlekens landskap, få har den uthållighet som krävs.

Men vi behöver ingjuta mod i varandra för att våga denna resa hem till oss själva och vår sanna bestämmelse - att leva i gemenskap med Kärleken som ledstjärna.

Om våra samhällen byggdes utifrån denna vetskap om hur svårt det är att färdas bort från skräckens mönster och transformeras till Kärleksfulla personer skulle krigen kanske självdö, hatet förtvina och förtrycket omvandlas till växtkraft för oss alla och Jorden skulle äntligen kunna andas i fred och mångfalden kunde blomma.

Redan nu finns rännilar av Kärlekskraft som rinner fram genom förtryckets sandbank och skräckens fjäll. Tack och lov för det!